Etikett: Veterinärhjälpen

Beslutet om att bli uppfödare

Fölet Flora

Som ung hade jag aldrig tankar på att avla fram eget material.

Fröet såddes när Skilla efter sin tid hos hos veterinär, kom hem skadad. Min ”once in a lifetime” behövde mer tid och jag var gravid för första gången. Att ta en avkomma på Skilla, om drömmen om min SMsatsning blev förskjuten tog form.

Hingstdjungeln var enorm, en hingst som kompletterade mitt redan fantastiska sto tog fart. Tillsammans med vänner med god kunskap inom aveln gjorde jag mitt första val. Cristallo II.

Skilla blev dräktig och och hade en enkel dräktighet, gick över tiden men var i godanro. Kontrollerades flera gånger om dagen och strax efter den dagliga kontrollen ringdes gårdsägaren till hagen. Det låg ett föl, ensam. Skilla hade kastat. Gårdsägaren var i chock, varför skulle hon kasta? Veterinär ringdes ut och undersökte fölet som hade en skallfraktur – mest troligt när Skilla rest sig och råkat kliva på henne, denna bedömdes ändå lindrig. Något mer saknades, fölet var defekt. Gissningsvis hade fölet lidit av syrebrist under dräktigheten – utgången på det slutar aldrig lyckligt enligt veterinär. Fölet flaskmatades inom de närmsta dygnet, fick råmjölk och plasma. Flera resningsförsök gjordes men utan framgång. Innan fölet nådde 24timmar somnade hon i gårdsägarens famn i ett krampanfall. Enligt behandlade veterinär hade ingen sjukvård kunnat rädda henne.

Efter en lång tid av sorg, vågade jag chansa. En ny betäckning skedde, som pga omständigheter inte tog. Ny hingst valdes och Skilla konstaterades dräktig med Singular LS La Silla. Försiktigt vågade jag hoppas att det kanske får gå vägen denna gång. En problemfri dräktighet, en enkel fölning med ett friskt, starkt och levnadsglatt föl. För att våga lita på hoppet döptes hon till ”Next Chapter”. Nexa, utvecklades fint, hade fina kvalitéer och tog livet med ro, enkel i hantering och utvecklades med goda framtidsutsikter. En lösdriftsplats ordnades i närheten, resan bokades och sista vaccinering bokades in inför färden. Dagen innan vaccin och avfärd borstades hon upp och allt var som vanligt. Tillbaka till hagen blir hon istadig, fick plats och rum att fundera och sen slog hon över. Landade illa, akut kallades veterinär ut, gårdsägaren kämpade för att hålla henne vid liv. Innan veterinär hann anlända somnade hon i famnen med blod rinnande ur örat.

Sorgen kvävde mig, 2 chanser och 2 fruktansvärda tragedier. I all sorg, har min vän kämpat för mina föl, men utan framgång. Att veta att hon bär deras sista andetag gör det extra tungt, att veta att hon gjorde allt – men att livet inte gick rädda.

När frågan kom om jag ville betäcka igen svarade jag nej. Mitt hjärta var för skadat, mitt sinne var för sargat. Beslutet togs att låna ut Skilla, jag orkade inte, vågade inte genomlida denna terror ytterligare en gång. Hingsten som valdes denna gång var Ronaldinho H.

Jag höll mig försiktigt uppdaterade under dräktigheten, mest med fokus på Skilla, mina hjärtans häst som älskar att vara mamma. I slutet av April kom en liten fuxfröken. Gårdsägaren och min nära vän uppdaterade direkt och skrev: ”Du bör nog tänka en extra gång om du ska stå  över denna, hon är en kopia av Skilla”. Tankarna snurrade 100gånger, skulle jag våga eller skulle jag skydda mitt sargade hjärta. Jag kastade mig ut efter stöd av mina vänner, pepp om att våga vara modig. Att risken att det händer en tredje gång måste vara minimal, att ångern om jag inte vågar kommer förfölja mig genom livet. Jag vågade, jag köpte ett litet fuxföl, kopia av min ”once in a lifetime”. Lilla Flora…

Tiden gick, vi besökte henne och hon tog mitt hjärta med storm, klok, nyfiken och helt bedårande. Rörelser långt över förväntan, hoppade smidig som en katt och en fantastisk exteriör. Allt jag någonsin önskat.

Hon har varit självständig, klok och välbalanserad, drömmen om en framtida tävlingshäst vågade slå rot.

Med denna historia får ni bakgrunden till mina försök, orsaken till min dröm om en mini-Skilla grundar sig i att jag mer än jag erkänner vill ha en chans att göra min resa, med hennes blod i framtiden. Få kontrollera, styra utbildning, utrustning och inlärning efter mina premisser. Använda min teoretiska och praktiska kunskap att forma min framtida häst. Styra vad dem äter från start, hur inskolningen ser ut, vilken utrustning dem bär tillsammans med mina filosofi till ridkonst.

Denna saga slutar, med denna avkomma inte i mitt slutmål. Men, jag ångrar ingenting. Jag ångrar inte att jag valde henne, att jag idag kämpar för hennes liv och ge den kvalité. För hon bär mitt hopp i sitt hjärta, smittar mig med tro – att hon finns här av en anledning. Flora min Flora, mina drömmars häst. Låt oss hoppas att vi får många år tillsammans, om än framtiden är oviss.

Skyhöga veterinärkostnader – ett branschfel

Min historia, som många av er kanske följt med lilla fölet Flora är någon en av många historier om veterinärkostnader som skjuter i höjden.

Som vi nämnt tidigare i gruppen som skapades som nu utvecklats till en Facebooksida (för att vara mer lättillgänglig) (1) Veterinärhjälpen – Floras skyddsänglar | Facebook om våran historia, min och Floras.

För att tydliggöra lyfter jag ytterligare en gång, veterinärerna har INTE gjort något fel under behandling på klinik av Flora.

Det som brister är uppdatering kring kostnader. Att veterinärvård inte är subventionerat är en del av pusslet till denna dåliga soppa, att det INTE finns ett maxtak eller att klinikerna har förhållningsregler till HUR information delas, HUR konstadsofferter bör presenteras så att ägarna har en chans att ta ställning, påverka behandling eller faktiskt kasta in handduken om kostnaderna blir omöjliga.

När jag djupdyker i ämnet finns fler som blivit drabbade genom åren, offerter som frångåtts, ägare som inte fått information utan dyra räkningar när ”allt är klart.” Hur ska försäkringsbolaget kunna ta ställning till sina kunder, till sin del – om dem heller inte får någon information löpande?

I Floras fall, är omkostnader för stall och operation inte det dyraste, vilket BORDE vara det som kostat mest.

Jag hoppas med gruppen, med spridningen ni kan hjälpa till med – att vi får en förändring i branschen. En förändring där djurets LIV inte får en prislapp utan att alla andra alternativ ska presenteras innan. Att klinikerna tar ansvar för att glasklart uppdatera ägarna, öppna upp för diskussion om alternativa lösningar.

Det är lätt att vara efterklok, med facit i hand. Att jag kanske borde jagat mer, att jag kanske borde gjort mer för att inte stå här i chock. Men mitt enda fokus var att hålla henne vid liv, ge all min energi till hennes tillfrisknande efter att jag påtalat att information om NÄR försäkringen förbrukats skulle meddelas, för att ta ställning – planera och prioritera.

Att 32 dagar på en klinik kostar pengar, förstår jag med trots hårda kommentarer i olika forum, jag är varken naiv eller slarvig, men för mig är detta ett fruktansvärt trauma, så klartänkta, logiska Evelina har inte suttit i förarposition. ”Mamma/Matte, Evelina” har kört bilen.

Jag hade heller aldrig kunnat tro att det skulle krävas 32dagar när vi kom in, veterinärerna sa själva ”vi tar det dag för dag, ett steg i taget” sista veckan var dessutom diskuterad om den var nödvändig men då misstänkt smitta fanns, blev hon placerad i isolering. Hon friades efter 2dagar men fick stå kvar resterande 5 innan hemfärd.

Jag hade gjort massor annorlunda, om jag hade vetat vad det hade kostat, att jag inte skulle få information om att försäkringen var förbrukad (säkert i ett rätt tidigt skede) utan utgick från att jag bad om hjälp och att någon skulle lyssna.

Kan du, dela, gilla eller sprida sidan för att skapa mer kunskap, förståelse eller insikt i att våra djur vilar i händerna på en bransch som administrativt inte ser djuret, utan kostnader, vinster och förtjänster – kanske vi kan kräva en förändring. För djurens skull, för livet efter kliniken, för dem som får lämna, och för dem som aldrig kommer hem – för minnet av att man gjorde allt.