Min historia, som många av er kanske följt med lilla fölet Flora är någon en av många historier om veterinärkostnader som skjuter i höjden.
Som vi nämnt tidigare i gruppen som skapades som nu utvecklats till en Facebooksida (för att vara mer lättillgänglig) (1) Veterinärhjälpen – Floras skyddsänglar | Facebook om våran historia, min och Floras.
För att tydliggöra lyfter jag ytterligare en gång, veterinärerna har INTE gjort något fel under behandling på klinik av Flora.
Det som brister är uppdatering kring kostnader. Att veterinärvård inte är subventionerat är en del av pusslet till denna dåliga soppa, att det INTE finns ett maxtak eller att klinikerna har förhållningsregler till HUR information delas, HUR konstadsofferter bör presenteras så att ägarna har en chans att ta ställning, påverka behandling eller faktiskt kasta in handduken om kostnaderna blir omöjliga.
När jag djupdyker i ämnet finns fler som blivit drabbade genom åren, offerter som frångåtts, ägare som inte fått information utan dyra räkningar när ”allt är klart.” Hur ska försäkringsbolaget kunna ta ställning till sina kunder, till sin del – om dem heller inte får någon information löpande?
I Floras fall, är omkostnader för stall och operation inte det dyraste, vilket BORDE vara det som kostat mest.
Jag hoppas med gruppen, med spridningen ni kan hjälpa till med – att vi får en förändring i branschen. En förändring där djurets LIV inte får en prislapp utan att alla andra alternativ ska presenteras innan. Att klinikerna tar ansvar för att glasklart uppdatera ägarna, öppna upp för diskussion om alternativa lösningar.
Det är lätt att vara efterklok, med facit i hand. Att jag kanske borde jagat mer, att jag kanske borde gjort mer för att inte stå här i chock. Men mitt enda fokus var att hålla henne vid liv, ge all min energi till hennes tillfrisknande efter att jag påtalat att information om NÄR försäkringen förbrukats skulle meddelas, för att ta ställning – planera och prioritera.
Att 32 dagar på en klinik kostar pengar, förstår jag med trots hårda kommentarer i olika forum, jag är varken naiv eller slarvig, men för mig är detta ett fruktansvärt trauma, så klartänkta, logiska Evelina har inte suttit i förarposition. ”Mamma/Matte, Evelina” har kört bilen.
Jag hade heller aldrig kunnat tro att det skulle krävas 32dagar när vi kom in, veterinärerna sa själva ”vi tar det dag för dag, ett steg i taget” sista veckan var dessutom diskuterad om den var nödvändig men då misstänkt smitta fanns, blev hon placerad i isolering. Hon friades efter 2dagar men fick stå kvar resterande 5 innan hemfärd.
Jag hade gjort massor annorlunda, om jag hade vetat vad det hade kostat, att jag inte skulle få information om att försäkringen var förbrukad (säkert i ett rätt tidigt skede) utan utgick från att jag bad om hjälp och att någon skulle lyssna.
Kan du, dela, gilla eller sprida sidan för att skapa mer kunskap, förståelse eller insikt i att våra djur vilar i händerna på en bransch som administrativt inte ser djuret, utan kostnader, vinster och förtjänster – kanske vi kan kräva en förändring. För djurens skull, för livet efter kliniken, för dem som får lämna, och för dem som aldrig kommer hem – för minnet av att man gjorde allt.
