Jag hade förmånen att följa med två av mina ekipage denna helg på tävling. Lördagen bestod av en p&r och söndagen en lokal tävling.
P6R var kravlös, prestigelös och precis som de bör vara på tävling. Möjlighet att prova sina kunskaper, men utan tävlingshets och prestationsångest. Att vara nervös inför start tror jag däremot är sunt för att skärpa sina sinnen och försöka fokusera.
Tävlingsdag två hade vi en eminent överdomare som var tydlig hård och kontrollerande mot de tävlande. Skritt sker innanför spåret på framridningen och ryttaren & ponnyns utrustning kontrollerades efter varje start.
Varför har vi hamnat i en trend där nosgrimmor dras åt, sporrar missbrukas och ponnysarna ska ”styras upp”. När är det okej att vara nybörjare och barn?
Jag hoppas med min coaching och mitt sätt att träna, lära barn och ungdomar att hästar är så mycket mer än ett tävlingsresultat och att den gemensamma upplevelsen är det som är avgörande.
Vad vill vi åstadkomma med våra fyrfotade vänner?
