Sedan jag tog på mig ”vidvinkelglasögonen” så inser jag att inget av det jag tidigare trott kommer vara förenligt med vad jag idag vet – och imorgon kommer lära mig.
Jag har alltid sett mig själv som en öppen ryttare och tränare – men samtidigt väldigt trygg i min filosofi och övertygelse om bra hästhållning och HUR bra ridning ska se ut och kännas.
Sedan jag djupdök ner i biomekanikens värld – och fortfarande dyker känner jag mig mer hemma än någonsin men samtidigt helt borttappad.
Att titta på en stillbild och träna ögat för att se vad som är BRA rörelser har verkligen fått mig att omvärdera ridning och dess utförande. VBR öppnade upp för en massa nya uttryck och även ett helt annat fokus på ridningen. Mina mål och ambitioner lever kvar – men nu med en tydligare inriktning på HÅLLBARHET. Vad vi som ägare kan göra både avsuttet men även uppsuttet för att behålla hållbarheten.
Med referenslinjer fick jag tack vare Thereza Erikssons blogg något att gå efter. HUR vet man vart hästens belastning ligger ”mitt i steget” i trav till exempel. Jag tänker inte ge mig in på att försöka förklara det bättre än vad hon redan gör – så för er som är nördiga, eller vill nörda rekommenderar jag att prenumerera på hennes blogg via Patreon. Här förklarar hon steg för steg biomekanik, referenser, låter läsaren träna ögat både på stillbilder och rörliga bilder med förklaring under tiden.
Men för att ändå belysa det här med referenspunkter. Jag har – i mitt stilla sinne varit trygg med att titta efter lodplan i hästens form utefter hästens panna – och att nosen inte ska hamna bakom. Dagens moderna sporthäst har däremot skapat en acceptans i ögat – och vi har förlikat oss med att de flesta hästarna går bakom lod. Efter inlägget där Thereza utförligt pratar om lodplan inser jag att min referenspunkt är alldeles för snäll. Att lodplan – för en korrekt och hållbar form ska dras en RAK linje från hästens öga till hästens mun. Det innebär att majoriteten av ryttare – inkluderat mig själv och de flesta i min omgivning rider hästen bakom lod.
Först och främst ger det mig en överväldigande känsla av misslyckande, som ryttare, som tränare men även som hästmänniska. VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅGOT?! Eller – varför har ingen lagt MER VIKT vid något så VIKTIGT. Vi har blivit invaggade i en tabu av att rida hästen ovan tygeln, att hästens form (läs krök på nacken) är det viktigaste för att påvisa att man är en duktig ryttare. Nästa del som beskrivs, och skrivs om på Therezas blogg är hästens högsta punkt, som jag har genom åren alltid tänkt ”nacken ska vara hästens högsta punkt” men aldrig reflekterat över ATT nacken ska vara hästens högsta punkt. NACKSTYCKET ska alltså vara högst.
Jag vill hoppas och tro att denna ”miss” är på grund av okunskap, som jag hoppas att ryttare, hästägare och domare vaknar i väldigt snart. SLUTA ge betalt inom dressyren på hästar som går bakom lod – dra av poäng och PÅTALA att nosen måste fram och nacken måste UPP.
Med detta skrivet hoppas jag att vi ”gör om och gör rätt” för våra hästars välfärds skull, och faktiskt ifrågasätter HUR hästen utför moment, VILKEN ridning vi primerar på vardagsjoggen, innanför dressyrstaketet och även ur bedömningsaspekt.
Inom kort publicerar jag en sammanfattning av kursen ”svaga bakknän” som jag deltog i digitalt orkestrerad av Regrow Hästhälsa – Hållbara hästar.
Rid väl, och ifrågasätt HUR. Må väl, va ert bästa möjliga ni kan – för er själva men även för era hästars skull.
