Månad: mars 2023

Beslutet om att bli uppfödare

Fölet Flora

Som ung hade jag aldrig tankar på att avla fram eget material.

Fröet såddes när Skilla efter sin tid hos hos veterinär, kom hem skadad. Min ”once in a lifetime” behövde mer tid och jag var gravid för första gången. Att ta en avkomma på Skilla, om drömmen om min SMsatsning blev förskjuten tog form.

Hingstdjungeln var enorm, en hingst som kompletterade mitt redan fantastiska sto tog fart. Tillsammans med vänner med god kunskap inom aveln gjorde jag mitt första val. Cristallo II.

Skilla blev dräktig och och hade en enkel dräktighet, gick över tiden men var i godanro. Kontrollerades flera gånger om dagen och strax efter den dagliga kontrollen ringdes gårdsägaren till hagen. Det låg ett föl, ensam. Skilla hade kastat. Gårdsägaren var i chock, varför skulle hon kasta? Veterinär ringdes ut och undersökte fölet som hade en skallfraktur – mest troligt när Skilla rest sig och råkat kliva på henne, denna bedömdes ändå lindrig. Något mer saknades, fölet var defekt. Gissningsvis hade fölet lidit av syrebrist under dräktigheten – utgången på det slutar aldrig lyckligt enligt veterinär. Fölet flaskmatades inom de närmsta dygnet, fick råmjölk och plasma. Flera resningsförsök gjordes men utan framgång. Innan fölet nådde 24timmar somnade hon i gårdsägarens famn i ett krampanfall. Enligt behandlade veterinär hade ingen sjukvård kunnat rädda henne.

Efter en lång tid av sorg, vågade jag chansa. En ny betäckning skedde, som pga omständigheter inte tog. Ny hingst valdes och Skilla konstaterades dräktig med Singular LS La Silla. Försiktigt vågade jag hoppas att det kanske får gå vägen denna gång. En problemfri dräktighet, en enkel fölning med ett friskt, starkt och levnadsglatt föl. För att våga lita på hoppet döptes hon till ”Next Chapter”. Nexa, utvecklades fint, hade fina kvalitéer och tog livet med ro, enkel i hantering och utvecklades med goda framtidsutsikter. En lösdriftsplats ordnades i närheten, resan bokades och sista vaccinering bokades in inför färden. Dagen innan vaccin och avfärd borstades hon upp och allt var som vanligt. Tillbaka till hagen blir hon istadig, fick plats och rum att fundera och sen slog hon över. Landade illa, akut kallades veterinär ut, gårdsägaren kämpade för att hålla henne vid liv. Innan veterinär hann anlända somnade hon i famnen med blod rinnande ur örat.

Sorgen kvävde mig, 2 chanser och 2 fruktansvärda tragedier. I all sorg, har min vän kämpat för mina föl, men utan framgång. Att veta att hon bär deras sista andetag gör det extra tungt, att veta att hon gjorde allt – men att livet inte gick rädda.

När frågan kom om jag ville betäcka igen svarade jag nej. Mitt hjärta var för skadat, mitt sinne var för sargat. Beslutet togs att låna ut Skilla, jag orkade inte, vågade inte genomlida denna terror ytterligare en gång. Hingsten som valdes denna gång var Ronaldinho H.

Jag höll mig försiktigt uppdaterade under dräktigheten, mest med fokus på Skilla, mina hjärtans häst som älskar att vara mamma. I slutet av April kom en liten fuxfröken. Gårdsägaren och min nära vän uppdaterade direkt och skrev: ”Du bör nog tänka en extra gång om du ska stå  över denna, hon är en kopia av Skilla”. Tankarna snurrade 100gånger, skulle jag våga eller skulle jag skydda mitt sargade hjärta. Jag kastade mig ut efter stöd av mina vänner, pepp om att våga vara modig. Att risken att det händer en tredje gång måste vara minimal, att ångern om jag inte vågar kommer förfölja mig genom livet. Jag vågade, jag köpte ett litet fuxföl, kopia av min ”once in a lifetime”. Lilla Flora…

Tiden gick, vi besökte henne och hon tog mitt hjärta med storm, klok, nyfiken och helt bedårande. Rörelser långt över förväntan, hoppade smidig som en katt och en fantastisk exteriör. Allt jag någonsin önskat.

Hon har varit självständig, klok och välbalanserad, drömmen om en framtida tävlingshäst vågade slå rot.

Med denna historia får ni bakgrunden till mina försök, orsaken till min dröm om en mini-Skilla grundar sig i att jag mer än jag erkänner vill ha en chans att göra min resa, med hennes blod i framtiden. Få kontrollera, styra utbildning, utrustning och inlärning efter mina premisser. Använda min teoretiska och praktiska kunskap att forma min framtida häst. Styra vad dem äter från start, hur inskolningen ser ut, vilken utrustning dem bär tillsammans med mina filosofi till ridkonst.

Denna saga slutar, med denna avkomma inte i mitt slutmål. Men, jag ångrar ingenting. Jag ångrar inte att jag valde henne, att jag idag kämpar för hennes liv och ge den kvalité. För hon bär mitt hopp i sitt hjärta, smittar mig med tro – att hon finns här av en anledning. Flora min Flora, mina drömmars häst. Låt oss hoppas att vi får många år tillsammans, om än framtiden är oviss.

Skyhöga veterinärkostnader – ett branschfel

Min historia, som många av er kanske följt med lilla fölet Flora är någon en av många historier om veterinärkostnader som skjuter i höjden.

Som vi nämnt tidigare i gruppen som skapades som nu utvecklats till en Facebooksida (för att vara mer lättillgänglig) (1) Veterinärhjälpen – Floras skyddsänglar | Facebook om våran historia, min och Floras.

För att tydliggöra lyfter jag ytterligare en gång, veterinärerna har INTE gjort något fel under behandling på klinik av Flora.

Det som brister är uppdatering kring kostnader. Att veterinärvård inte är subventionerat är en del av pusslet till denna dåliga soppa, att det INTE finns ett maxtak eller att klinikerna har förhållningsregler till HUR information delas, HUR konstadsofferter bör presenteras så att ägarna har en chans att ta ställning, påverka behandling eller faktiskt kasta in handduken om kostnaderna blir omöjliga.

När jag djupdyker i ämnet finns fler som blivit drabbade genom åren, offerter som frångåtts, ägare som inte fått information utan dyra räkningar när ”allt är klart.” Hur ska försäkringsbolaget kunna ta ställning till sina kunder, till sin del – om dem heller inte får någon information löpande?

I Floras fall, är omkostnader för stall och operation inte det dyraste, vilket BORDE vara det som kostat mest.

Jag hoppas med gruppen, med spridningen ni kan hjälpa till med – att vi får en förändring i branschen. En förändring där djurets LIV inte får en prislapp utan att alla andra alternativ ska presenteras innan. Att klinikerna tar ansvar för att glasklart uppdatera ägarna, öppna upp för diskussion om alternativa lösningar.

Det är lätt att vara efterklok, med facit i hand. Att jag kanske borde jagat mer, att jag kanske borde gjort mer för att inte stå här i chock. Men mitt enda fokus var att hålla henne vid liv, ge all min energi till hennes tillfrisknande efter att jag påtalat att information om NÄR försäkringen förbrukats skulle meddelas, för att ta ställning – planera och prioritera.

Att 32 dagar på en klinik kostar pengar, förstår jag med trots hårda kommentarer i olika forum, jag är varken naiv eller slarvig, men för mig är detta ett fruktansvärt trauma, så klartänkta, logiska Evelina har inte suttit i förarposition. ”Mamma/Matte, Evelina” har kört bilen.

Jag hade heller aldrig kunnat tro att det skulle krävas 32dagar när vi kom in, veterinärerna sa själva ”vi tar det dag för dag, ett steg i taget” sista veckan var dessutom diskuterad om den var nödvändig men då misstänkt smitta fanns, blev hon placerad i isolering. Hon friades efter 2dagar men fick stå kvar resterande 5 innan hemfärd.

Jag hade gjort massor annorlunda, om jag hade vetat vad det hade kostat, att jag inte skulle få information om att försäkringen var förbrukad (säkert i ett rätt tidigt skede) utan utgick från att jag bad om hjälp och att någon skulle lyssna.

Kan du, dela, gilla eller sprida sidan för att skapa mer kunskap, förståelse eller insikt i att våra djur vilar i händerna på en bransch som administrativt inte ser djuret, utan kostnader, vinster och förtjänster – kanske vi kan kräva en förändring. För djurens skull, för livet efter kliniken, för dem som får lämna, och för dem som aldrig kommer hem – för minnet av att man gjorde allt.

Floras första vecka

En vecka har gått sedan hon lämnade kliniken.
Resan hem gick bra, hon traskade snällt på transporten och åkte sedan färden hem utan några konstigheter. Denna lilla dam (inte fyllda 1 ännu) har blivit världsvan. Under vistelsen på kliniken kallade personalen henne för klinikens maskot. Hon fick även beröm och var oftast ett riktigt A-barn. Så även på denna hemfärd.

Väl hemma gjorde hon sig hemmastadd och var tydlig med att vatten dricker man ur hink, nymodigheter som vattenkopp var överskattat.

Ett bandagebyte utfört med veterinär på plats, både gårdsägaren och veterinären var förvånade över det stora bandaget till det lilla såret som är kvar, men följer ordinationer för hemgångrådet och bandagerar om enligt rekomendation.

Flora har fått en sjukhage att vistas i där hon är nära det andra hästarna, men ändå avskilt innan vi fått fullständiga rehab schema från kliniken. Hon har varit pigg och kavat och tycker att livet hemma på gården är toppen.

Ett varmt mottagande av gårdens hunk som tyckte att hon var en riktig snygging trots sin unga ålder. Mamma Skilla tyckte däremot att den utflugna ungen kunde fortsätta klara sig själv. Till bakgrundshistorien valde Flora själv att avvänja sig från mamma Skilla och har redan innan skadetillfället påvisat sin självständighet.

Till veckan väntas nytt omslag av sår och besök av Equiterapeut som tidigare behandlade henne innan klinikvården startade.

Insamling Flora

Flora

För er som följer mig på sociala medier eller har anknytning vet ni att mitt lilla föl ”Flora” har vistas på klinik det senaste veckorna med livet på en skör tråd. För er som är nya kommer lite bakgrundshistorik.

Flora hittades i hagen i slutet av Januari med en mindre stickskada som vätskade och veterinär tillkallades för att rengöra och bedöma risk för övriga komplikationer (närhet till led). Bedömningen gjordes att det inte var led nära och att vanlig sårvård skulle utföras med antibiotika utskrivet. Dygn 2 får hon feber och vi ringer då ut ordinarie veterinär som kommer ut och gör en ny undersökning. Viss risk för ledpåverkan fanns, röntgenplåtar tas och allt som nödvändigt skulle behövas efterfrågas att utföras. Efter rena röntgenplåtar byts antibiotikan ut och penicillin sätts in. Febern försvinner inom det närmsta dagar, allmäntillståndet fortsätter och vara gott och Flora äter, dricker och rör sig i måttlig mängd. Tiden går och allmäntillståndet fortsätter vara gott, ingen ny feber och inga nya indikationer på att läget försämrats.

Efter 2v beslutar vi att ”för säkerhetsskull” skicka henne till klinik för att spola rent då svullnaden inte gick ner. Stormen kom, möjligheten att flytta henne över havet gav resan hinder. 5 dagar efter planerad med många hinder att bestiga, tar hon sig över vattnet och kommer till klinik.

Efter bedömning och röntgenplåtar är läget kritiskt. Mottagande veterinär kan inte bedöma om hon kommer återhämta sig alls och uttrycker ”om det ser lika illa ut när vi öppnar behöver du ta ställning till att hon somnar på bordet”. Ridå ner… Allt veterinären därefter visar på plåtarna om vad som är orsak, sekundära problem känns som en röst långt borta, benen bar knappt.

Jag ringer förkrossat till gårdsägaren där Flora är uppväxt och berättar vilket scenario vi står inför, hon säger att INGEN häst somnar på bordet utan att se vad effekten av en spolning kan ge, och tiden för den återhämtningen – förutsatt att det inte är ben mot ben och all brosk är skadat.

32 dagar spenderade Flora på klinik, 2 spolningar är utförda och därefter sårvård och medicinering. När vi anlände till kliniken önskade vi direktreglering och att vi skulle bli meddelade om när försäkringen var förbrukad. Vi har varit införstådda att det kommer kosta pengar, och hur värderar man ett liv? Jag har varit på kliniken flera gånger i veckan, för att pyssla, vaka och för att hela tiden brottas med tanken att hon aldrig kommer hem.

Vi har tillfört eget foder, egna tillskott för att optimera hennes förutsättningar, sjukgymnasten har efter behandling varit chockad över resultaten kopplade till mobiliteten – baserat på ett röntgenutlåtande och opererande veterinärs upplevelse.

Trots alla odds, trots 1/10 som uttalandes i början som chansen att hon går rädda som gårdspokal – kom hon hem. Den lilla hästen med det enorma hjärtat, mentalitet som är makalös, en framtid som skulle innebära mitt stora framtidshopp med fantastisk kapacitet, ett exteriört gott exemplar och ett huvud som man sällan stöter på idag, så lik sin mamma. Hästen som är, allt jag någonsin önskat, om än våran framtid aldrig blir som jag drömt om.

I fredags efter påtryckning fick jag fakturan… Jag förstod att vi kanske passerat försäkringen något, men var inte extremt orolig eftersom vi inte hört något, trots daglig uppdatering. Summan för hennes vård, omsorg och åtgärder landar på 200 000:- efter att försäkringen tagit sitt och kringkostnader.

HUR kan detta inte flaggats i tid, på något sätt meddelats utan bara släppas rak ner i knäet med ett litet ”det blev en hög summa så du får höra av dig om betalplan”. Olyckligt att du inte fått någon uppdatering…

I skrivande stund, har några av mina närmsta vänner startat en insamling för att hjälpa mig täcka en del av denna, omöjliga summa. Tacksamheten för deras engagemang och för dem som på något vis bidragit i insamlingen är ofattbar. Ord räcker inte för hur rörd, hur ställd jag blir över alla er där ute som vill hjälpa mig, och hjälpa Flora att faktiskt få bli stor, att faktiskt få en chans att leva. Det är en lång väg kvar att ge henne det liv hon förtjänar,  men jag vågar se ett ljus i tunneln. Hon kom faktiskt hem, med riktigt dåliga odds. Nu hoppas jag att vi kan lösa betalningen och få fokusera på hennes eftervård och hennes framtid – om än bara som gårdspokal. För er som träffat henne, eller sett henne, vet ni att hon kommer vara den finaste pokalen man kan ha på en plats.

(11) Hästen Floras skyddsänglar – insamling till veterinärvård | Facebook

Om du kan bidra – med sponsring, kontakter, delningar eller har en möjlighet att ta insamlingen vidare, vore jag ytterst tacksam för Floras skull. När man inte räcker till av egen maskin, kommer man mycket längre med hjälp.